VANVÅRD

EN DOKUMENTÄR OM VIPEHOLMSANSTSALTEN 

av Randi Mossige-Norheim

 Kära Randi,

Tack så mycket för de fem delar du skapat om Vipeholmsanstalten.

Jag lyssnar ofta på väl gjorda dokumentärer på Sveriges Radio om olika ämnen och dina fem delar om Vipeholmanstalten är de som gjort det absolut djupaste intrycket, ja de har efterlämnat en djup förvivlan över de utelämnade människor som tvingades leva på denna groteska anstalt. 

När man lyssnar på de brev som Olle från Lyrestad skrev, ser man ju en skapande poetisk och sympatisk talang hos honom som den vedervärdige sjukhuschefen med destruktiv överlägsenhet tog död på. Man blir så oerhört ledsen att hans familj inte fick läsa hans brev. Och Inge-Torkel pappas brev om sin son  - så fint placerat i sista avsnittet - det är så vackert samtidigt som det vrider en kniv i själen — att det skulle behöva bli så — och att det fanns förtryckare, upphöjda av samhället som plågade de försvarslösa i årtionden. Och de stackars individer vars tänder förstördes och som fick uthärda fruktansvärda magsmärtor och ofattbara tandsmärtor från tänder som ruttnade på ett sätt man har svårt att föreställa sig.

Jag tror att tanken kan ha en viss kraft. När jag mediterar på kvällen och skickar en kärleksfull tanke till avlidna vänner och släktingar som varit speciella och fina människor så skickar jag samtidigt en tröstande tanke till alla hemlösa och frihetsberövade. Det finns så många som fängslats felaktigt, som är på grymma institutioner som Vipeholm, alla judar som hamnade på de vidriga britsarna i koncentrationslägren. Kanske om någon tänker på dom  — att det kanske kan ge en tröst i allt eländet i ett universum där tid inte existerar. Vad kan man göra?

Men jag undrar hur människor blir plågoandar. De fanns i de tyska koncentrationslägren och på förintelselägren i Polen. Men de fanns också på Vipeholmsanstalten. Mina tankar går till en svensk man jag träffade i San Diego ca 1974. Han hade en möbelaffär som sålde skandinavisk design tillsammans med sin finska fru. Av någon anledning hade han en hatisk inställning till Sverige. Han sade att om det hade varit svenskar som var nazister istället för tyskarna — ja då hade de varit ännu värre. Jag glömde aldrig vad han sade för jag förstod det inte då, men nu förstår jag det lite mer. Vi såg lite av det där föraktet för vissa, mindervärdiga i samhället i början av Covidkrisen när äldre, många dementa på äldreboenden, nekades läkarvård när de fick en luftvägsinfektion. De nekades läkarkontakt och sjukhusvård och gavs palliativ vård även om de varit helt friska innan infektionen. Skall vi verkligen inte rannsaka vårt kollektiva samvete  mer än vi gjort hitintills?

Det blev en del utsvävningar som dina fantastiskt väl producerade och mycket speciella avsnitt förorsakade. Tack!

Med vänlig hälsning

Leif Södergren